Salomon Karlsson

[Claes-Olav Bohman]

Till attack mot skogsbolag

- . Fäbodudden (NV). En höst­dag på Fäbodudden med disig luft och ingen sol. Denna plats, som ligger en mil väster om Kalvträsk utmed Granträsket, var för 75 år sedan orörd mark. Den förste bebyggaren på Fäbodudden var Karl Anlon Andersson, som här odlade upp en åkerareal på fyra hektar. Nu är det hans son Sal­mon Karlsson, som är dess förvaltare. En del vegetation håller på att göra intrång på odlingen.

Vänd mot öster ser man byarna Grantjälen och Granträsk, mot väster Brännas. För Salomon Karlsson är detta en utmärkt plats, ty han älskar ensamhet och ro.'Här finns ingenting: av modernismens, nervösa anlete. Här kan vi på 1930-talets udda människor känna fläktar från tidigare decennier — och vi ska förnimma att det ligger mycket i uttrycket »den gamla goda tiden».

Salomon Karlsson är redan 70 år och besitter trots åldern en .ovanligt kroppslig och andlig spänst. Då man ser honom skulle man kunna tro, "att talet om"att åldern gör en människa fysiskt och psykiskt svag är en cynisk överdrift. Men han är 1 varje fall en ovanligt vital människa och Inte heller någon dussinindivid, som anser, att det, väsentligaste här i livet är att i praktiken kunna leva efter samhällets nyuppfunna, skarpslipade etiketter. Nej var och en ska kunna leva sitt liv, inte i detalj låta sig dirigeras av andra människors snusförnuft.
Han har bott här ensam sen hans far dog för 20 år sen och skött både inom- och utomhusgöromålen — och detta utan några som helst moderna hjälp­medel. .Inne i kammaren, där han bor, står två gustavianska sängar, ett bord och några sto­lar, allt gjort i den gamla heder­liga stilen. Spis -finns naturligtvis också men under somrarna lagar han sin mat på spritkök. Och här ska han bo, så länge hans hälsa tillåter det. När den krånglar är det bara att resig­nera och reservationslöst accep­tera det så kallade ödet.
Fäbodudden, ligger efter nutida förhållanden ganska isolerat: tre kilometer till Granträsk, närmaste grannen. Dit färdas Karlsson vintertid på skidor och sommartid med båt. På Fäbodudden finns varken elljus, radio eller telefon, varför vintermörk­ret och den dåliga kontakten med grannarna är ganska kännbara. Men de gångna årens ensamma liv har gjort att Karlsson finner sig i detta. Helt successivt har dessa levnadsvillkor blivit något självklart för honom.
Då Fäbodudrlun var som mest produktiv, hade man fyra kor och en häst. Åtskilligt av krea­tursfödan togs från slåttermyrarna. men den största mängden hö bärgades från odlingen. De enda husdjur Karlsson nu har är en häst och en hund, två djur som ska bo kvar här, tills de är mogna för bödeln, som han uttrycker sig.

FRÄN KRITIK.

Medan vi dricker starkt gott kaffe, som Karlsson bjuder oss pä, berättar han fragment ur sitt liv:
— När jag var i 12-årsåldern, började jag arbeta åt det skogs- bolag, som har sina marker här i närheten. Det. var en hård tid. .Man måste dra igen svångremmen, om man ekonomiskt skulle få det att gå ihop. Vad det. nu berodde på, så fick jag alltid det sämsta avverkningsområdet, skrotet som ingen annan ville ha; men inte fick jag något hög­re avverkningspris för det än vad de bättre gynnade avverkarna hade. Och skriv precis det jag säger. Jag kan stå för det, uppmanar han NV-medarbetaren. Men skogsbolaget har väl låtit höra av sig i form av pension i likhet med andra skog bolag, som ger gamla trotjänare en årlig pension, sen de fy 70 år?
Nej . . .
Och man kan inte missta sig på äktheten i hans kommentar!

GAMMAL MEN NÖJD

På tal om fisket, säger Karlsson, att det förut var ganska 1önande, före uppdämningen av Granträsket; men nu för några år sen, då högvattenståndet blev aktuellt, har fisket försämrat betydligt. Jakten är också något som fortfarande fångar Karlssons intresse. Men Karlsson verkar inte vara någon tunglevd människa, son vill beteckna livet som ett svidande inferno, ty när vi tar adjö av honom säger han:
-Jag är gammal, men jag är nöjd och glad — och det är huvudsaken. Så skrattar han sitt karaktäristiska skratt.Och vi vet, att han kommet att bo kvar här så länge som möjligt för att enligt hans mening i det längsta kunna behålla det viktigaste i livet: friheten. Han vill inte begrava den under samhällets tekniska bekvämlighet och polerade marmortyngd. Och vem vet vem som är lyckligare; den väderbitne, enkelt boende Karlsson eller t. ex. herr Medelsvensson, som likblek sitter framför sitt middagsbord med servetten i knäet och väljer sin mat bland en mängd konserver och vackert dekorerade varmrätter. Ty på vilket sätt man ska leva för att känna sig tillfreds med livet är fortfarande ett av livsproblematikens stora obesvarade frågor.

H e n s a l