Nybyggen mellan Kalvträsk och Lapplandsgränsen del 2

[Claes-Olav Bohman]

I Järvträsk hade Mårten Mårtensson slagit sig ner 1755. Redan 1792 hade han fått till granne Anders Olovsson. Och på 1820-talet kom den tredje nybyggaren i byn. Han hette Zakris Olsson-Boström.
Han hade 1818 ingått äktenskap med Anna-Caisa Pehrsdotter från Degerfors, f.
1788. Var hon månne syster till Pehrsson i Klysterberg?

Närmare Kalvträsk hade Fiskberget utsynats för avskedade soldaten Anders Granlund år 1799. Han var född 1756 och hans hustru i första giftet, Maria Johansdotter, 1758. I detta äktenskap föddes
fyra barn. Granlund tröttnade dock på nybygget i Fiskberget och flyttade med
sin familj till Ytter-Anäset 1806. Det blev ett tungt öde, som här mötte
Granlund: äldsta dottern Maria födde i november 1812 en son, och när denne var
ett år, mördade hon honom. För detta brott blev Maria avrättad i november 1814.
Fem år senare dog Granlunds hustru.

Då beslöt Granlund att övergiva YtterÅnäset och flytta tillbaka till Fiskberget. Detta var 1822. Samma år gifte han sig för andra gången. Hustrun Maglena Nilsdotter kom från Lövånger.
Familjen räknade snart sju barn. En dotter i första giftet hade gift sig 1815
med soldaten Lars Olsson-Granlund från Dalarna. Dalkarlen hade tydligen blivit
soldat med samma namn som svärfadern. Den unga familjen synes ha stannat å
Ytter-Ånäset efter den äldre familjens avflyttning till Fiskberget.

De flesta nybyggen hade åtminstone före hälften av 1800-talet med de större byarnas hjälp fått sina kyrkvägar ordnade, låt vara att dessa voro synnerligen primitiva. Det stora flertalet av
vägarna voro åtminstone framkomliga med häst och kärra.

Men det stora området väster om Kalvträsk med sträckning upp mot Lapplandsgränsen hade inga byar att lita till. De fåtaliga bönderna i Lossmen kunde väl inte åstadkomma någon vägbrytning ner
mot Kalv­träsk. I själva verket fingo de finna sig i att vara lika isolerade
som ny­byggarna. Det skulle dröja ett gott stycke in på 1900-talet, innan detta
stora område fick sin vägfråga löst.

Långt skilda från varandra funnos här Avaberg, Holmsund, Gustafs­berg, Järvträsk, Brattberg, Högtjälen, Fiskberg, Klysterberg och Adams­gård. En tids vistelse i Avaberg hösten 1906 skulle komma
att ge en värdefull inblick i nybyggarnas liv, sådant det tedde sig, när ännu
inga vägar funnos fram till större byar.

En höstdag 1906 skulle författaren företaga en vandring från Kalv­träsk till Avaberg för att där sköta en mindre folkskola under fjorton veckor. I packningen ingick egna
persedlar men dessutom även en del böcker för skolans behov. Kalvträskborna
förklarade, att jag ingalunda skulle kunna taga mig fram med denna börda. Och
däri hade de nog rätt.

Frågan löstes dock, när en bonde från Lossmen kom och förklarade att han nog utom sin egen börda, som utgjordes av inköpta förnödenheter, kunde åtaga sig att bära även min packning. Min begäran att
åtminstone få bära någon del, avvisades hövligt men bestämt.

Om en stund vandrade vi neråt skogen, där det gällde att bland ett flertal stigar finna den rätta. Så länge vi hade fast mark under fötterna gick väl allt bra. Då jag inte hade något att bära, kunde jag
glädja mig åt en promenad i den friska skogsluften. Men det skulle snart bli
annat av. Stigen ledde ut på en sank myr, som inte tycktes ha någon begräns­ning.

För att komma fram över denna, hade man lagt ut stockar i längdrikt­ningen. Nu gällde det att hålla balansen, ty att gå på runda stockar var jag ingalunda van vid. »Än slank det hit, än slank det dit»,
visserligen inte i di­ket, ty sådana fanns inte. Men det var ju inte heller så
behagligt att alltemellanåt nödgas draga upp en fot ur den vattensjuka
myrmarken. Framför gick mannen med den tunga bördan på sin rygg. Något besvär
att balansera på stockarna hade han ingalunda. Man kunde märka att han var van
vid sådan gång.

Omsider nåddes Avaberg; enslig gård vid stranden av en sjö. Här gavs en välbehövlig vila.

Under tiden studerades de byggnader, som säkerligen stått där sedan den förste nybyggarens dagar. Nybygget utsynades så sent som 1832.

Mangårdsbyggnaden var en »sexknute-byggnad» uppförd på hörnste­nar. Trossbottnar saknades och vinden hade fritt spelrum under golven. Denna byggnad skulle under höstterminen tagas i anspråk för en
mindre folkskola. Gårdens folk hade därför flyttat ut till bagarstugan, där
stock­väggarna saknade beklädnad och där springorna mellan stockarna skötte
vädringen. Vid bakugnen fanns en öppen spis och dessutom hade insatts en
järnspis vid sidan. Här skulle familjen bestående av sju personer dela det
lilla utrymmet.

En stund efter vandrarnas ankomst kom en av sönerna och sade: »Dä hyt hapen.» Det var nämligen brukligt, att när en färdeman kom till motsatta stranden av sjön och ville
komma över denna, skrek han: »Hapen». Det var benämningen på båten. Ingen
behövde förgäves höja det ropet och någon betalning för rodden kom aldrig
ifråga.

Mannen från Lossmen fick nu följa med över sjön. Därefter hade han stig genom skogen fram till Järvträsket, där det åter blev rodd. Att där­efter taga sig fram uppför höjden
åt Brattberg till, var säkerligen inte något latmansgöra. Därefter återstod den
långa rodden över Lossmen- träsket.

Hur bar man sig åt de tider höst och vår, när det varken bar eller brast på sjöarna? I Avaberg visste man berätta om en nybyggare, som i en sådan tid helt enkelt lagt sig
raklång på isen och rullat till andra stranden.

Senare på hösten hände följande:

Nybyggarna hade förut tröskat den smula säd som skördades på de små åkertegarna med slaga. Nu slöto de sig samman och inköpte ett trösk­verk. Från Kalvträsk till Avaberg
forslades detta på släde över de frusna myrarna. Sedan tröskningen var över i
Avaberg, återstod att forsla trösk­verket över sjön till Järvträsk. Då isen
ännu var ganska svag, höllo del­ägarna i tröskverket en lång överläggning om
huruvida de skulle kunna taga risken att forsla verket över isen. De enade sig
om att binda fast tröskverket på en långsläde och i denna fästa ett långt rep.
I det senare skulle männen draga ocli i språngmarsch ila över sjön. Men skulle
släden med tröskverket sjunka genom isen, skulle dragarna genast släppa taget.
Eftersom tröskverket var fastbundet på släden, borde man nog, när isen blev
starkare kunna hala upp såväl släden som tröskverket. Färden gick enligt
beslutet i ilmarsch medan isen knakade under släden, men fram kom man.

Vid denna tid hade ett barn fötts i Järvträsk och enligt gängse sed borde man så fort som möjligt ta sig fram till prästen och få barnet döpt. En kvinna som höll barnet placerades i en kyrksläde
under det körsvennen stod bakpå. När de åkande kört ut en bit på träsket brast
ist och häst och släde sjönk ner i vaken. Alla kommo genomvåta till Av berg,
där de fingo torka sina kläder framför den öppna spiseln. Att eft. olyckan
vända tillbaka till Järvträsk och hemmet föll dem inte in. För nybyggarna voro svårigheterna till för att
övervinnas.

[Vivi-Anne Fredriksson]

Tre väldigt intressanta berättelser.