Nybyggen mellan Kalvträsk och Lapplandsgränsen del1

[Claes-Olav Bohman]

Nybyggen mellan Kalvträsk och Lapplandsgränsen

av Jonas Gipe

En försommardag 1800 kom en ung man vandrande fram mot Lossmen. På ryggen bar han en till synes tung börda. Överst på denna voro fast­bundna en yxa samt en s. k. tuvyxa. Det led
mot kvällen och han beslöt sig för att söka nattlogi hos någon av bönderna i
byn.

Sedan han lagt ner bördan utanför dörren, trädde han in i köket hos Johan Olovsson. Där var familjen samlad efter dagens arbete till middag, bestående av fisk, rötter och mörkt
bröd. Utom husbondfolket sutto fem barn vid bordet.

Husfadern begynte utfråga främlingen om varifrån han kom och vilket ärende en sådan vandringsman kunde ha. Främlingen gav klart besked: han hette Pehr Pehrsson och kom från
Degerfors. Hans far var bonde, men när äldste brodern köpt hemmanet hade Pehr
beslutat lämna hem­met och söka sig utkomst på annat håll. Han hade hört att i
trakten öster om Lossmen skulle finnas vida marker samt odlingsbar jord och nu
äm­nade han slå sig ner som nybyggare i denna vildmark.

»Ja», invände husbonden, »nog finns här utrymme för odlingar, men det blir ett strävsamt liv du går till mötes.

Min farfar, soldaten Daniel Nilsson-Forssparre, som var född 1694, var den förste, som bröt upp åkerlappar på det hemman, jag nu har. Han kom hit från Granträsk med sin hustru
Barbro Johansdotter och i deras stuga växte tre pojkar och två flickor npp. De
äldsta sönerna lämnade Lossmen, men den tredje, som blev min far övertog
hemmanet efter sin far. Mycket har jag hört om deras slit och möda. Åkerlapparna
voro små och inte så sällan inträffade missväxtår. Då fingo de mala halm och
agnar tillsammans med den smula korn, som de hade sparat från bättre år. Min
far Olov Danielsson var född 1729 och gifte sig vid 30 års ålder med Magdalena
Olovsdotter. Farfars stuga blev snart alltför trång för vi blevo inte mindre än
nio syskon. Far måste bygga en större stuga för sin stora familj. Men vi voro
nu många i arbetet på åker och äng. En ny ladugård byggdes och kreaturens antal
ökades.»

»Stannade icke någon av husbondens syskon här i Lossmen?» frågade främlingen.

»Endast jag och äldsta systern stannade på fars hemman. De övriga tyckte sig fått nog av fattigdom och slit och sökte sig ut till andra trakter. Dlov gifte sig med
Christina Mathsdotter i Ljusvattnet och övertog hem­manet n:r 4. Marta gifte
sig till Risåträsk, tvillingarna Adam och Eva flyttade till Skellefteå och
Margareta flyttade till Lycksele. Med henne följde ock den yngste Daniel.

Själv fick jag hustru från Ljusvattnet n:r 7. Och du ser att vi redan ha fem barn och fler tör det väl bli.» (Det blev till slut 14 st.)

När ingen av husbondens bröder vågade slå sig ned som nybyggare i de här trakterna, tör väl inte jag heller
kunna finna lämplig jord», inföll främlingen.

»Nog finns det mark, som går att odla», sade husbonden. »Jag skulle råda dej att leta dej fram till sydsluttningen av Björnberget, en dryg halv mil åt öster från Lossmen.
Alen du får långt till grannarna i Fiskberget och Järvträsk. Nog gör du klokt i
att söka dej en hustru också.»

»Det kan väl bli råd med det också. Men första åren ska jag nog vara ensam. Jag vill ha en koja och några åkertegar att välkomna henne till. Själv ska jag nog bo som lapp i en
kåta och skaffa några getter, så att jag har mjölk till maten.»

»Om du nu finner lämplig mark och vill slå dej ner där, så vill jag ge dej ett gott råd till: far ner till höstmarknaden i Gammelbyn i augusti och tala med länsman Burström,
att han vid hösttinget anhåller att du får nybygget utsynat. Som syningsman
utom länsman kan du föreslå häradsdomaren Anders Andersson och nämndeman Johan
Simonsson, båda i Ljusvattnet. Då kan du nog få utsyningen klar 1801.»

Så kom Klysterberg till.

Genom träget arbete växte nybygget upp och under resor ner till mark­naderna i Burträsk fann Pehrsson den kvinna, som skulle komma att dela hans lott i Klysterberg. Det var
Christina Mathsdotter från Björn- liden. Hon kom från ett nybyggarhem, där inte
mindre än 12 barn vuxit upp. Själv var hon den åttonde i raden av syskonen.
Mellan åren 1805 och 1823 skulle hon ge livet åt tio barn. Tjugotvå år efter
nybyggets utsyning fanns således en familj om tolv personer, som skulle ha sin
bärgning av de torvor, som under tiden förvandlats till åker. Men nybyggarna
trös­tade sig med att »när Gud ger öga, ger han också föa». Och bidrag till
»föa» kom väl ock från sjöarna, vattendragen och skogarna.

Hur löste man inom en sådan familj klädfrågan? Till jul- och vårmark­naderna nere i Gammelbyn torde nog Pehrsson många gånger på skidor och med pälsskinn på ryggen färdats
den omkring åtta mil långa vägen för att utbyta skinnen mot penningar. För
dessa kunde han säkerligen köpa ett och annat tygstycke, som hustrun sydde
kläder åt barnen av. För övrigt hade man nog inte behov av annan »köpesvara» än
salt. Skor till de tolv familjemedlemmarna fick nog husfadern »tota» till bäst
han kunde. Grannen i Adamsgård längre uppåt gränsen hade det nog även slit­samt.