Kalvträskvägen

[Claes-Olav Bohman]

Kyrkvägen från övre delen av socknen

Vid mitten av 1700-talet hade tillkommit en hel del nybyggen ovanför Villvattnet. Från denna by synes väg ha ordnats år 1769. Den torde dock ha varit mycket primitiv, vilket framgår
av att upprepade förbättringar av densamma senare måste företas. Synnerligen
stora anspråk hade man inte heller på den tiden. Bättre någon väg än ingen
alls.

Under årens lopp synes dock körväg ha ordnats från Villvattnet ned mot kyrkan. Så torde varit förhållandet omkring 1830-talet. Men den långa sträckan från Granträsk och
Kalvträsk och de nybyggen, som blivit utsynade i dessa trakter saknade alltfort
körväg ner till Villvattnet.

Vid sockenstämma den 4 februari 1838 beslöto sockenmännen att med ett dagsverke för var liemmansrök inom socknen hjälpa till att bryta väg mellan övre och nedre Villvattnet.
Kalvträsk räknas här som övre Vill­vattnet.

Sällan torde väl den bristfälliga vägen upp mot nedre Villvattnet ha trafikerats av så många personer, som när bönderna från de vitt spridda byarna nere i socknen för att
göra ett dagsverke gåvo sig upp till Vill­vattnet. Tar man hänsyn till den tid,
som åtgick för färden dit upp samt hemfärden, får man nog inte nöja sig med att
tala om ett enda dags­verke.

Men Burträskborna ha under gångna tider icke svikit sockenbor behövt hjälp. Med fantasiens hjälp är det lätt att tänka sig, hur de väl framme vid vägarbetet med
friskt mod fällde träd, bröto bort stubbar och trädrötter samt jämnade marken till
vad som från denna tid : bli en körbar kyrkväg för övre delen av socknen. Med
stark känsla av: tacksamhet torde inbyggarna i de berörda byarna tagit emot dagsverkena.

Syftet med sockenmännens arbete på vägbrytningen torde ha va: göra den ridväg, som tidigare fanns, farbar även för hjuldon. Ingen i de härovan anförda källorna
talas om brobygge. Broar behövdes såväl inom Villvattnets som Åsens byar. Långt
tidigare synes bönderna i den övre sockendelen dock hava ordnat brofrågan.

På en karta över Villvattnets by, upprättad av lantmätaren Joh.Boström år 1777 finner man, att vägen vid Villvattnets sjöar detta år samma sträckning, som den under
senare tid haft. Därjämte framgår av nämnda karta att bro fanns vid sundet inom
Villvattnet samt även över Risån vid dess utlopp i sjön vid Åsen. Kartan över
vägarna vid Göksjön visar att Villvattnets kyrkväg gick från trakten av nuvarande
Innansjön rakt över skogen fram till kyrkan. När körväg blev bruten, torde den ha gått
från Andersfors över Hedspån ner till kyrkbyn.

Naturligtvis kunde inte kyrkvägen till övre Villvattnet genom sockenmännen utförda dagsverkena fylla de anspråk, som borde ställas på vägen ifråga.

Vid landstingets sammanträde 1865 väckte kyrkoherden J. M. Uneus motion om erhållande av landstingets förord till den underdåniga ansökan, som sockenmännen voro sinnade
göra därom, att Kungl. täcktes nådigt bevilja anslag för undersökning av
lämpligaste sträckningen för en farbar väg inom en del av socknens längsta sträckning
ifrån sockenkyrkan till övre Villvattnet, benämnt Kalvträsk, Utgörande en längd av
sex mil, dit väg sommartid till största delen saknad varest gudstjänst en gång
om året hölls samt prästerligt biträde ofta nog påfordrades. Kyrkoherden framhöll
även, att kommittén för reglering av prästerskapet föreslagit ett bönehus eller
kapells uppförande därstädes för gudstjänsts hållande flera gånger om året; vilken väg
sedermera genom hithörande Lossmens by med andra kronohemman och lägenheter
avlägsna åtta mil ifrån församlingens kyrka, utsträckas såväl till Norsjö som
Lycksele socknar, varigenom ett samband socknarna emellan kunde vinnas.

Då ordföranden vid landstingets sammanträde, landshövdingen och riddaren Almqvist meddelade, att de anslag, som riksdagen beviljat för vägundersökningar, kunde
lämpligast erhållas efter ansökan hos Kon. bef:de, återtog Unaeus sin motion.

Ärendet behandlades senare vid kommunalstämma i Burträsk den 10 mars 1866. I dess protokoll anföres, att sockenmännen insågo nödvändig­heten av häradsvägbrytning
och anläggning från sockenkyrkan till övre Villvattnet, på det de därifrån
avlägsne boende måtte lättare bliva i tillfälle att utföra sina produkter och
hemforsla sina livsförnödenheter. Och skulle stämmans ordf. Fromhold Lundholm
gå i författning att in­lämna ovan nämnda ansökan till Kon. bef:de. Dessutom
utlovade socken­männen att själva bestrida all den hantlangningskostnad, som
kunde bli erforderlig.

Den 22 oktober 1867 kunde Kon. bef:de i skrivelse meddela socken­männen i Burträsk, att undsättningskommittén i Göteborg till de nöd­lidande inom länet anvisat 650
tunnor korn, att allmännyttiga arbeten därför skulle verkställas. Kon. bef:de
hade därav anslagit 120 tunnor till påbörjande av vägbyggnad mellan Burträsks
kyrka och Villvattnet.

Kommunalstämman utvalde trenne personer, som i egenskap av väg­byggnadsdirektion skulle leda och hava tillsyn över ifrågavarande arbete. Direktionen kom att bestå av
handlanden P. Bergner, inspektor K. O. Berghmark i Andersfors och nämndeman
Elias Eklund i Innansjön.

Dessa tre skulle hos kronofogde E. J. Sparrman äga att avhämta spann­målen samt dessutom redovisa för dess användning genom att till Kon. bef:de insända verifikationer.

Det rådde mycken optimism vid denna kommunalstämma, i det att sockenmännen beslöto att arbetet borde vara utfört före utgången av juni månad efterföljande år, men så
skulle också arbetet begynna dagen efter det stämman hölls, dvs. den 4 november
varjämte spannmålen ge­nast borde hemforslas.

Emellertid meddelade Kon. bef:de att något statsanslag till detta väg­arbete icke kunde utgå, enär andra vägsträckningar inom Lappmarken, ännu mera hårt tryckta och
till en del utblottade genom det sista årets missväxt med därå följande nöd
skulle erhålla möjlighet till nödtorftig bärgning genom vägarbete.

Sedan vägarbete utförts motsvarande kostnaden av de beviljade 120 tunnorna säd, torde vägen ha förblivit i det skick, i vilket äldre Burträsksbor minnas den från färder upp
till Åsträsk järnvägsstation. Lik­som även de uppåt Kalvträsk eller därovanför
boende ännu minnas barn- och ungdomskyrkfärderna på den bristfälliga och
backiga vägen.

Uppgifter om hur vägen i senare tid blivit till den landsväg, som nu trafikeras med moderna bussar, har inte stått mig till buds och därför avsluta vi här historien om den
långa väg, som förbinder nedre delen av socknen med den upptill åtta mil
avlägsna övre delen.

Tretton år före sockenstämmobeslutet 1838 som ledde till att körväg ordnades mellan övre och nedre Villvattnet, hade frågan om vinterväg­hållning på den väg som då fanns
från Kalvträsk ned till kyrkan varit uppe till behandling. Bönderna Natanael
Nilsson och Nils Andersson i Villvattnet hade anhållit om laga stämning till
tinget den 18 mars 1825 på bönderna i samma by samt övriga byamän:

Nils Petter och Salomon Pehrssöner, lilla Natanael Nilsson, Olov Nilsson och Karl Olov Johansson i Kalvträsk,

Anders och Olov Anderssöner samt Nils Nilsson och Anders Eriksson i Risåträsk,

Erik Eriksson och Anders Johansson i Åsen,

Jacob Nilsson, Anders Nilsson, Eric Ericsson, Johan Jonsson, Natanael och Petter Anderssöner i Villvattnet, Anders Andersson i Långträsk, krononybyggaren Anders Olovsson i
Bergsvedjan, Peter Olovsson i Torrbergsliden, Olov och Johan Olovssöner i
Storbäcken, Peter Käck i Brännliden,

Johan Nilsson och Johan Eriksson i Sikfors och samtliga byamän i Innan- sjön.

Kärandena påtala i en inlaga:

1. att kyrkvägen från Granträsk ner till församlingens kyrka — en sträcka på sex mil — vintertiden ofta är ofarbar på grund av utebliven plogning;

2. att de avsides boende kronoåborna icke deltaga i plogningen.

Efter överläggning enade sig parterna om följande:

Då ordentlig väghållning i bebodda ödemarker ej kan för närvarande äga rum, måste en ny vägordning vid nödiga resor antagas.

Således bör den avlägset boende inbyggaren först förhjälpa sig utan annat biträde till närmaste by, då åbon där bör köra först till närmaste by, och så fortsättes från den
stationen till den andra, så, att den, som sist träffas, håller sig färdig att
med nödigt tillgängligt antal hästar köra främst i raden, då den avlöste åbon
alltid håller sist, vilken ordning även iakttages vid återfärden, varigenom det
ändamålet vinnes, att olyckor, som ofta kunna inträffa under dylika resor på
lindrigaste sätt förekommas.

Fem gånger varje vinter skola inbyggarna vara skyldiga att på sådant sätt varandra biträda, nämligen:

1. vid Andersmässan,

2. till julhögtiden,

3. till Kyndelsmässan,

4. till l:a böndagen,

5. till vårmarknaden.

Skolande då grannarna i by, som efter tur äro till biträde skyldiga, men från ordningen avvika utan skäl, vara förfallna till två riksdalers specie vite om de försumma att hålla sina hästar sålunda till vägens öppnande.

Dock att Innansjöns byamän till slik väghållning ej äro förbundne vidare än inom deras bya-rå, men att däremot alla övriga, som vägen bruka, ehuru något avsides boende, skola
deltaga uti vad som nu är föreslaget. Och således å tid, varom vederbörande måga
sig förhöra, eller densamma genom budskickning kungjord bliven, vara vid
färdvägen färdiga, då sällskapet till nästa station ankommer.

Skolande äntligen de kostnader, som nu genom stämning och dess kungörande uppkommit, på alla parterna lika fördelas.

Denna överenskommelse blev uppläst och av parterna erkänd.

[Claes-Olav Bohman]

Jag har gått igenom texten och rättat till en del fel som uppstått vid OCR-tolkningen.