Kelsarn i Granträsk

[Claes-Olav Bohman]

Ett nybyggaröde

Nedanstående livsöde liar nedtecknats av J. A. Nyström i Ljusvattnet.

Den 22 december 1937 avled J. A. Lindahl, gemenligen kallad »kejsarn» i Granträsk. Den gamle hedersgubben som blev 82 år gammal har för sign. be­rättat några drag ur sitt växlingsrika liv:

» Jag föddes 1855 i Storliden, Burträsk, där mina föräldrar voro bonden Karl Jonas Lindahl, född i Gorkuträsk 1826 och hans hustru Ulrika Andersdotter, dotter till And. Israelsson i Salberget. Sista sommaren jag var hemma
brände vi en tjärdal på krp. Gottland. Det blev icke mindre än 207 tunnor och
priset var 13 kr. tunnan vid havet. Tjäran var icke så dyr på 1870-talet.
Hösten 1880 flyttade jag till en stormrik och barnlös morbror i Granträsk och
hade 100 kr. i lön plus ett par vadmalsbyxor det året. Men jag trivdes ej med
jobbet och stannade blott ett år. Min morbror var förmyndare för ett sterbhus i
Adamsgård och han sålde stället till Robertsfors bolag som skulle ha dit en ny
stuga, sedan jag anmält mig som arrendator med kontrakt på 10 år. Mjölk och ved
skulle utom arrendet utgå till en gammal gumma Henrietta, som var ensam boende
där i Adamsgård. Jag hade icke 25 öre med mig hemifrån ty fadern hade tagit all
inkomst ur dalen. Till fots vandrade jag från Gammelbyn till Granträsk med ett
litet knyte på axeln, vilket var allt vad jag
ägde. Skyldig blev jag innan redskap, kreatur m. m. voro köpta men en
rik gubbe, »Stor Jonk» i Risliden, lånte mig pengar. När 10 år hade gått hade
jag 1,300 att fordra utom egendomen jag förvärvat mig. Strax efter ditkomsten
ingick jag äktenskap och barnen började komma till. Mitt arbete var timmer­drivningar
som jag bedrev med två hästar. Så bytte jag vistelseort och flyttade till
Granträsk på ett hemman, som var sålt till Markstedtarnä. Grödan var såld i 6
år därifrån och jorden var utskrint samt husen förfallna. Arrendet var 200 kr.
om år plus utlagor. Nu började jag ropa in kronstämplingar, den första var en
fullmålig sådan på Björnberget, som jag medelst anbud erhöll för 3: 01 kr. per
träd. Bolagsgubbarna blevo eld och lågor, och jag fick flera brev där de ville
köpa timmer och slutligen sålde jag till bolagen och erhöll bra betalt. Jag och
min kompis under denna avverkning August Lundberg körde timret till
Krokträsket. Bolaget tänkte hämnas genom att processa om »att icke timret
kommit fram i behörig tid till Kalfträsk». Vid denna process svuro flera
personer bort sig. Bolaget dömdes att betala 1,650 kr. medan jag i stället
tjänade 1,300 kr. Fortsatte sedan flera år med kronskogar. Vintern 1903 köpte
jag 4,000 träd igen och sålde största massan till inspektör Brolin för A.-B.
Eriksdal i Sundsvall. Brolin sände pengarna i förseglade brev till Åsträsk och
jag reste egenhändigt ner och kvitterade ut desamma. Det var den 8 aug. och den
20:de skulle jag sända pengar för stämplingen till länssty­relsen. Hemkommen
låste jag in pengarna i en träkantin ungefär en meter i fyrkant och placerade
den i storstugans kammare. På kvällen gingo vi till sängs i vanlig ordning, vi
själva och våra 14 barn jämte pigan. Utanför gården hade vi en pålitlig
vakthund, förresten hade jag icke den avlägsnaste tanke på att bli bestulen.
Döm om vår förvåning när vi på morgonen funno att ett inbrott hade förövats i
kammaren och att kantinen var borta. I den förvarades 160 kr. mindre än 2,000
kr. Det var betalning för en hel vinters slit och släp i skogen. Nog sved det i
själen och framtiden syntes i svartaste svart. Jag begynte en dyrbar process,
jag reste till spåmannen i Norge men det enda re­sultatet var att jag blev
totalt ruinerad. 35 år ha gått och än i dag vet jag ej vem som tog pengarna.
Och lär nog aldrig få veta det heller medan jag lever ...»

»Kejsarn i Granträsk» som han skämtsamt benämndes på grund av sin barnrikedom, 22 st. Han var en fryntlig och pratsam gubbe med ett rikt och rörligt intellekt. Helt naturligt låg honom stöldhistorien mest om
hjärtat trots den långa tid som sedan förflutit. Om denna talade han ofta men
till hans förtjänst må sägas att han icke i hårda ordalag klandrade sina
vedersakare. Han hade lärt sig resignera över sorger och motgångar som hopats i
hans väg och han höll modet uppe. I förvissning om ett bättre liv efter detta
jordiska vandrade han den återstående sträckan på sitt av händelser rika liv.