Tredje perioden ( och möjligen fjärde)

[Claes-Olav Bohman]

Då kom så småningom turen eller skall man säga oturen till den tredje perioden. Nu skulle höet in i ladorna. Man skulle ”lada”. Höet skulle slitas från stängerna. Den som varit med vet att det går bara dra åt ett håll. Drar man åt det andra hållet står antingen hästen på fel sida eller också får du tillrättavisning. Detta fel gör man bara en gång. Ju äldre man blev desto större famnar kunde man ta och lägga på klamret. Sedan anstod det på mig som var barn att ta ner ”åtslappe” (det som klämts fast mellan ändarna på stängerna) och prydligt räfsa upp hö som låg på marken. Inget fick förspillas. Då lasset spänts fast med töm kördes detta fram till ladudörren och unge herr Boman fick hoppa in i ladan och ”trampa ihop” höet så det skulle rymmas mycket. Där ser jag att många med mig ler igenkännande. Det är många ”dumskallar” som punkterats uppe under ladutaken av spik från spånbeklädda tak. De flesta överlevde vad jag vet och oftast fortsatte vi med ett minne rikare. Dock såg vi inte till några ”kragagaltar”, för marknaden var vid denna tid inte uppfunnen. Däremot var det ”åll taim höj”.
Skall man vara riktigt sanningsenlig så fanns det även en fjärde period. Sudden death, eller som vi kallade den ”ta ne häsigårn”. Detta gjordes på ledig tid, lämpligen söndagar, men aldrig under högmässan. Den tiden helgades åt andakt och vila. Men när högmässan övergick i naturprogrammen med Nils Lindman då kunde man skrida till verket, eller rättare sagt med häst och vagn köra virket bak närmsta lada eller stortall och där prydligt ställa upp stolpar och stänger. Där fanns det oftast träbottnar, för man ställde ju inte gärna sådana klenoder på blöt mark. Stolpar ställdes med spetsen uppåt medan stängerna på grund av naturlagarna ställdes med tjocka sidan nedåt. Ordning och reda löning på freda. ”Men för tusan gåsse, ställ däm vä låmmen opp”.