Bärättelsen om n´StorNatus

[Claes-Olav Bohman]

”Stornatus” dödade 13 björnar
Artikel Burträsk Häromdagen begav sig Norrans medarbetare i väg för att besöka byarna längst upp i Burträsk socken. Till en början användes turbil, men i Kalvträsk fick jag lov att taga packningen på ryggen.
Kraftkarl dödade 13 björnar
Jag trampade iväg per cykel med Granträsk som närmaste mål. Dit anlände jag om en timma eller så och begav mig omedelbart till Johan Albert Lindahl. Lindahl är en god och glad människa och samtalet med honom var ett sant nöje.
Själva byn Granträsk var även den mycket trevlig. Hur gammal byn är visste inte Lindahl, men den är säkert flera hundra år. Enligt vad som berättas, ska första invånaren i Granträsk ha burit namnet Örn och varit en väldig jägare och fiskare.
Örn brukade fånga björn och älg i väldiga fallgropar och på hedarna kring byn Lossmen, kan man ännu i dag se flera av dessa förfallna fångstanläggningar.
En annan person i folkets minne är en man som för länge sedan bodde i Granträsk. Han hette Natanael, men kallades i dagligt tal för ”Stornatus” på grund av sin ofantliga styrka.
Även Stornatus var en väldig jägare och vad som mest intresserade honom var björnjakt. Han hade nedlagt 13 björnar, men det höll på att gå galet sista gången Stornatus tog ett nappatag med skogens konung.
Stornatus brukade smyga sig på björnen och på en lämplig plats lade han den väldiga lodbössan på en gren för att få stöd, och satte stadigt ner björnspjutets skaft i marken. Sedan retade han björnen och när denne reste sig på bakbenen och gick till anfall så fick han på några meters avstånd en kula i bröstet.
Om björnen inte föll så gick den i sitt blinda raseri rätt på spjutet, under försöket att komma åt jägaren bakom trädet.
Tolv gånger hade experimentet lyckats, men inte den trettonde gången. När Stornatus rusade till den plats han hade bössan och spjutet, med björnen efter sig, råkade han snava över en trädrot och falla. I nästa ögonblick hade han den ludne besten över sig.
En jaktkamrat blev så rädd att han sprang därifrån, lämnande Stornatus att göra upp saken med björnen bäst han gitte. En förtvivlad brottning uppstod.
Stornatus hade fattat ett framben i var hand och höll på så sätt björnen ifrån sig. Denne gjorde förtvivlade försök att komma år att krossa Natanaels huvud mellan sina väldiga käkar.
Först flera timmar senare återvände jaktkamraten till platsen i sällskap med flera andra jägare. Att skjuta björnen var just ingen konst när Stornatus höll fast den, men när Natanael rullade sin döde motståndare ifrån sig och kom på fötter slog han i raseri den döde björnens kropp med spjutet så att skaftet gick i småbitar.
Stornatus båda armar voro rengnagda ifrån muskler från handled till armbåge. Björnens verk under den tid Natanael höll fast honom. Natanael kryade till sig, men blev sig aldrig lik efter denna händelse. Han dog ett år senare.
Ett annat bevis för Stornatus styrka finns även. Han hade en granne som på allt sätt försökte reta honom, men det ville ej lyckas. En vacker dag blev Natanael vred och gav honom en örfil. Mannen dog på stället och Natanael blev stämd till tinget för dråp.
Vittnen funnos i massor, som vittnade om Natanaels fromhet och grannens ideliga försök att reta honom. Och Natanael bedyrade att det ej var hans mening att göra mannen något ont.
Domaren tillsade Stornatus att slå knytnäven i domarebordet för att visa nämnden hur hårt han kunde slå utan tillhygge. Stornatus sträckte upp handen och lät den falla på bordets hörn. Krasch lät det när bordsskivan smulades sönder.
Rättegången slutade med att Stornatus blev frikänd.
Skribent: Signaturen G., texten förkortad.
Publicerad 1931-09-24 00:11 i Norra Västerbotten